Pers på snabba alternativloppet för Jone och Lååset
Av: Henrik Engström
SpåretMilen är en av många alternativa tävlingar som bubblat upp när lopp efter lopp ställts in. Långt under 50 startande för att följa restriktionerna som råder. Det gör något med mig när loppen krymper och man hör om en ensam eldsjäl som dagen innan plockar bort kvistar och borstar asfalten ren på grus. Och det gör något med mig när startlinjen inte dränks av vrålhög musik och rökmaskinsrök, när man slipper jiddra med att lämna in en väska och få en Vitamin well upptryckt i facet.
Det kanske är någon romantiskt bild av det enkla med löpning som slår rot i mig. SpåretMilen var hur som helst exakt ett sånt lopp. Dessutom var startfältet så starkt att det skulle kunna ha varit en SM-tävling. Sex Hofvare fick plats i det snabba loppet som avgjordes på hemmabanan – Björnäsvarvet.
Filip Ainouz – 35.02
Jone Skarbövik – 34.39 (PB)
Simon Gudmundsson – 32.47
Kristofer Låås – 30.50 (PB)
(Victor Smångs bröt och Henrik Engstöm var hare)
Filip Ainouz, Jone Skarbövik, Kristofer Låås och Simon Gudmundsson. Foto: Henrik Engström.
Nu låter vi Jone och Kristofer berätta om sina rekord.
Racerapport SpåretMilen
| 2020-04-04 |
Jone Skarbövik mot pers på SpåretMilen.
JONE SKARBÖVIK: “Uppladdningen har varit bra och jag känner att jag har gjort det bättre och bättre på Hofvets träningar med bra kontinuitet. Mängden har sakta men säkert ökat.
Veckan innan loppet började jag dock få lite känningar i ryggen. Jag visste att jag hade legat på gränsen i mängd av vad min kropp i nuvarande form klarar av. Tanken började slå mig att ryggen kommer bli värre om jag springer. Men jag hade målet fast. Jag måste få det bekräftat för mig själv vilken form jag är i. Speciellt nu i coronatider när man inte vet när nästa lopp kommer.
Dagen innan loppet kändes inte eftermidagsjoggen alls något bra. Det gjorde ont i ryggen och det var stelt. Men jag var fullt inställd på att imorgon ska jag springa. Tänkte att det kommer ändå bli så jobbigt att det lär nog bedöva ryggsmärtan. Det tillsammans med det adrenalinpåslag man får.
Jag visste att Uhris skulle hara Cecilia Norrbom (som jag sprang väldigt jämnt med mig i vintras på 3000 m). Planen var att jag skulle lägga mig i rygg på Uhris.
Första kilometern kändes oförskämt lätt på 3.22 och jag började, kanske orutinerad som man är, få lite hybris. I samband med det var även ryggsmärtan som bortblåst. “Det här är min dag” tänkte jag.
Vi tuggade på i klungan och jag kände att det började flåsas bra runt om kring på sina håll. Det började bli tyngre. Vid det här laget hade vi även kommit ikapp några som gått ut lite för hårt. Jag kände mig trots det väldigt fräsch och ville vara med och dra. Jag gick ut lite och försökte känna om jag kanske skulle rycka ifrån klungan. Löpare som vi kommit ikapp hade haft det tufft att springa själv på grund av motvinden så Jag bestämde mig ändå för att stanna kvar i klungan.
“Första kilometern kändes oförskämt lätt på 3.22 och jag började, kanske orutinerad som man är, få lite hybris.”
5 km passerades på låga 17. Vilket kändes för behagligt. “Jag har gott om tid att dra ifrån senare” tänkte jag. Nu började det dock hända saker. Jag märkte först att Cissi tillsammans med någon till tappar oss och jag började själv känna att det kommer bli svårt att öka farten sista. Vid den här tiden var jag tvungen att börja jobba ordentligt med andningen och jag gapade stort för att försöka få in luft.
Vi hade kommit till 7 km. Och jag minns att jag bara hör Fredrik skrika, kom igen nu, flera gånger i backarna. Han märkte att vi börjar släppa. Vid det här laget gjorde jag allt för att hänga med men märkte hur jag bara kom längre och längre ifrån Fredrik och en Spårvägen-löpare.
Det blev för tufft för mig och jag kunde inte hålla steget uppe. Jag hade nu tappat de två som var kvar i klungan. Jag märker hur snoret hängde, hållningen blev säckig. Någon hälkick eller frånskjut fanns inte. Det var med andra ord ingen skönlöpare som kom springandes, det som från början skulle bli ett ryck blev raka motsatsen.
Det som i början kändes så bra visade sig bli en riktig mental kamp. Jag fick gräva riktigt djupt för att försöka hålla steget uppe och tyvärr gick det inte. Men det är ju kanske just det som gör att man vill tillbaka i samma situation igen. Trots att man vet hur jobbigt det är att springa så är euforin och glädjen ovärderlig när man faktiskt klarar det. Jag ser verkligen fram emot de dagarna.
Nästintills snubblades, helt slut och dreglandes kom jag in i mål på tiden 34,39.”
“När jag låg där och snorade hörde jag John Kingstedt säga – där har vi någon som är bra på att ta ut sig”, säger Jone Skarbövik.
“I mål står alla och kräks och frustar. Precis som det ska vara.”
Kristofer Låås. Foto: Sofia Schager
Kristofer Låås – 30.50 och pers på milen utan att egentligen satsat så mycket på kortare distanser, det måste kännas bra?
“Det känns väldigt kul! Förra helgen gjorde jag ett mindre bra försök på sub 30 på SpringSnyggtloppet där jag gick ut stenhårt och fick kämpa mot mjölksyran redan efter 2-3 kilometer och jag bröt strax efter 4 kilometer. Det var jobbigt mentalt. Till SpåretMilen var därför planen att gå ut lite lugnare och försöka göra en negativ split. Måltiden var att göra landsvägspers (sub 30:57). Jag passerade första 5km på 15:30 och andra femman på 15:24, det är jag väldigt nöjd med. Men det jag lär mig mer och mer är att man får ta små kliv framåt och inte få för mycket hybris när det gäller att slå pers.”
Hur upplevde du loppet?
“Det vi visste var att det förmodligen skulle bli ett av Sveriges snabbaste startfält vilket kändes motiverande. Jag och Smångs planerade att växeldra i motvinden på ena sidan av Björnäsvarvet och tillsammans gå i mål på sub 31.
I starten gick det fort, lite för fort men ingen fara. Vi valde att inte gå med Kingstedt-klungan, då de höll sub 3:00 fart, utan placerade oss längst fram i en mindre klunga. Från macken till Husarviken (där det alltid är motvind åt andra hållet) har vi såklart medvind och vi flöt på. När vi kom till hoppbacken gick en Spåretkille upp och drog en liten stund. Han blev dock snabbt trött och när vi svängde ner tillbaka mot starten igen gick jag istället upp och höjde farten något. Men! Från ingenstans backade en häst okontrollerat ut i vägen och vi fick ta en sväng förbi. Ingen större fara dock.
Jag fortsatte dra fram Smångs över backarna och genom vinden men när vi kom ut till macken igen tog förra veckans pers ut sin rätt på Smångs som bröt några kilometer senare.
Jag fortsatte tugga på och hade hela tiden planen med mig i huvudet (negativ split), där och då kändes det otroligt jobbigt att lyckas med. Men när jag efter något till varv såg Heshlu som sprang om mig i Spring Snyggt-loppet och på något vis blev symbolen för mitt misslyckande taggade jag till. När jag cirka 500 meter från mål sprang om honom hade jag också besegrat det misslyckandet. Jag fick också avsluta med en spurtseger mot en Hässelbykille. I mål står alla och kräks och frustar. Precis som det ska vara.”
Du har ju nischat dig lite som en maraton-talang. Nu när de allra flesta maror skjuts upp och ställs in, samtidigt som det bubblar upp mini-lopp lite här och där – kommer vi få se en Kristofer Låås som spräcker 30 på milen i år?
“Maran kommer alltid vara det jag tränar för men det är inte heller fel att få upp lite fart och då är såklart sub 30 på milen är ett väldigt roligt mål. Jag ska köra lite mer fart-träning nu under våren så när chansen väl dyker upp kommer ni få se mig fortsätta försöka spräcka denna magiska gräns. #En dag håller det.”
En nöjd Lååset efter pers på 10 kilometer landsväg. Foto: Henrik Engström