I min vitröda dress

Jag har aldrig tävlat för Fredrikshof. Jag har aldrig tävlat för någon klubb egentligen. Men imorgon gör jag debut i den vitröda dressen.

Det här året har varit ett jävla skitår. Kroppen har bara gjort ont och alla aj har vandrat.  Huvud, axlar, knän och tår.

Och allt konstigt däremellan.

Så en del av mig har ställt in sig på att det kommer vara så här. Jag har till och med samlat ihop till ett frikort så nu är det väl lika bra att jag reder ut varför kroppen skriker. Lopp efter lopp har haft sina vinnare – jag har inte ens ställt mig på startlinjen sen oktober förra året.  Och planen på att tävla så mycket jag orkar under 2015 har helt enkelt  gått åt helvete.

Ibland har det varit tungt. Psykiskt. Att springa har varit det som läkt mig men plötsligt gör det bara ont. (Mer om det kan du läsa här)

Så vad gör jag?

Jag tar fram den där andra delen av mig. Den som är lite bäng. Den som blev löjligt upprymd av att hofvetdressen plötsligt låg i postfacket. Jag har till och med haft på mig den en kväll här hemma…

Det är något med dresser alltså. När jag var liten var höjdpunkten med att fylla år inte att fylla år – utan att få en ny dress, för det fick jag varje år. Då var det så klart fotbolls- och hockeytröjor. Nu är det ett löparlinne och ett par shorts som knappt når över pungen.

Födelsedagskvällarna slutade med att nya dressen svettades ner i en nattlång fotbollsmatch mellan två vita trämål utan nät. Så vad blir följderna av en hemmakväll i hofvetdressen? Jag vill svetta ner den så klart – och den bänga delen av mig anmäler sig till ett lopp.

Visst, det är inget ultralopp…men egentligen borde jag spendera fredagskvällen med att göra benböj – eller bli full. Men vad ska jag göra? En ny dress är tydligen betingat hos mig. Den måste svettas ner.

Så imorgon gör jag min debut…i min nya dress.

Vad jag tror om loppet? Förmodligen får jag ont någonstans.

/Henrik Engström