Carbs och mängd – Ösmarks väg till Berlin

Fredrikshofs Mathias Ösmark blev bäste svensk i Berlin Marathon, och sprang in 26 minuter efter Eliud Kipchoge som satte världsrekord på 2.01. Med tiden 2.27.05 är Ösmark Fredrikshofs bäste maratonlöpare på hela 2000-talet. Här berättar Christoffer Hiding om Ösmarks sista tio veckor innan loppet.

Mathias Ösmark, Christoffer Hiding och Henrik Engström

Italien blev startskottet

Tio och en halv vecka före Berlin Marathon satt Mathias Ösmark på ett hotell i Italien och skrev i vår Facebook-grupp: ”Med tre barn springandes omkring fötterna och stora pastalass varje dag har jag inte mycket energi över till att bomba. Men när jag kommer hem vet jag vad som krävs och ska följa varje pass som Uhris ger mig till pricka.”

När Mathias Ösmark, eller Öset som han kallas, väl har bestämt sig finns det inget som kan hindra honom. Definitivt inte några extrakilon och en obefintlig form efter Italien. Han hade målet klart för sig. Sub 2.30 i Berlin. Världens snabbaste bana utan konkurrens. Här hade Öset sprungit en gång tidigare – nämligen 2016 när han sprang på stabila 2.44. Men i år skulle han visa en helt annan klass.

En tioveckorsperiod följde där han gjorde allt rätt. Öset fick upp en mängd som skulle göra 80-talslöpare som Nordan och Biten stolta. 30 grader i skuggan, 20 mil i veckan varav 3–4 kvalitetspass skulle förbereda honom och förvandla honom från pastamonster till löparmaskin. Veckorna flöt på och vi som befann oss i närheten av honom märkte hur formen började komma krypandes. När tre veckor återstod till starten i Berlin åkte han med familjen till Helsingfors för at springa en mara.

Andraplats i Finland

Jag ska inte sticka under stol med att jag var orolig. Skulle han spränga sig genom att springa för tufft? De farhågorna kom på skam – han tog sig i mål som tvåa på 2.33. ”En snabbare jogg, 80,5 % i medelpuls”, rapporterade han. Två dagar senare bombade han snabba intervaller på Stockholm Stadion, veckan efter 60 min distans plus 60 min maratempo (när tränare Uhris berättade detta för Szalkai tyckte ”Zacke” att Öset är en man för SM-guld på 100 km…).

Vi stod mållösa. Var kom Ösets återhämtningsförmåga samt känsla för att mala på i ett tempo utan att bli trött mil efter mil ifrån? En sällsynt kombination av att tåla hård träning, ett psyke som fixar heltidsjobb, 20 mil i veckan och papparollen, samt ren långlöpartalang, skulle jag vilja säga.

Veckan innan skulle sonen Douglas skolas in på förskolan. Och med det kom snuvan. Vi gick som på nålar. ”Jag är lite snuvig, men än så länge har det inte brutit ut i luftvägarna”. Den överhängande känslan var att tids nog blir nog Öset förkyld, som ett sätt för slumpen att återigen visa sitt hånfulla leende.

Kolhydratladdningens konung

Vi möts upp på Arlanda Express, Öset, Henke och jag. Ingen av oss har sovit mer än fyra timmar natten innan. Vi sätter oss på tåget, taggade upp till tänderna. Äntligen är vi på väg. Pasta i en matlåda, världsmästardrycken Maurten som ska inmundigas efter landning. Buss och tunnelbana till Alexanderplatz. Vi checkar in på sviten på Lux11 – det perfekta hotellrummet.

En stunds slappande följer innan ombyte för dagen-före-lopp-jogg till en noga utvald pastarestaurang. Under joggen myntas begreppet ”Lex Malmberg” om att till varje pris undvika gatsten. Öset tar det här till sin spets och är helt plötsligt 50 meter bort efter en tvär sväng utan att förvarna oss andra. Vi dansar efter hans pipa och till slut är både jag och Henke lika skickliga på att se till att ha asfalt under fötterna.

På pastarestaurangen beställer vi samma sak. Tryffeltagliatelle modell extralarge med en halvliter körsbärsdricka. Döm om vår förvåning när de servererar tre bisarra lass med pasta. Kocken kommer ut och säger ”om ni äter upp får ni en till”. Alldeles saliga sänker vi denna best och går därifrån med känslan av att detta är rätten som ska ta oss igenom den tunga sista milen på maran under morgondagen.

Många skulle säkert nöja sig med detta – men Öset är inte nöjd. Med Google som sin vän har han under den senaste veckan sonderat café- och restaurang-terrängen med en vetenskapsmans precision. Nästa stopp blir ett café där vi beställer varsitt veganskt bananbröd med jordnötssmör och hallonsylt till. ”Fett ska undvikas, enligt Mr. Maurten”, säger Öset. ”Men när det är så här gott så skadar det inte”.

Så fortsätter dagen. Det är choko-woki, det är godis, det är både mörk och ljus choklad. Jelly Beans. Det finns inget stopp på Ösets magsäck. Han vet hur man proppar kroppen full med kolhydrater. Jag och Henke är helt matta. Vi blir utskällda. ”Ni måste äta mer. Lämna inget godis i påsen. Allt ska ner”.

Dagen D

Fyra timmar sömn, larmet väcker oss 05.15. Öset är på strålande humör. ”Det är helt sjukt. Jag är frisk. Nu kan inget stoppa mig”. Vi äter det vitaste bröd man kan tänka sig, med marmelad som pålägg. En banan, ett glas juice, en halv flaska Maurten och en kopp kaffe. Packning. Sista smörjelsen med alco-gel på händerna. Uppjogg till startområdet. 2,8 km för att vara exakt.

Vi sätter oss i gräset efter att ha passerat säkerhetskontrollen på området. Nu gäller det att spara på benen. Ganska snabbt försvinner Öset – får bråttom till starten. Han är helt inne i sin bubbla. Jag och Henke vet att han kommer att fixa det. På hotellrummet innan hade jag sagt att han springer på 2.26.

Starten går, och jag har hög puls direkt från start. Tungt från 35 men i mål på 2.44 – nytt pb med tre minuter efter fem veckors förkylning. Men allt jag kan tänka på är vad Öset har sprungit på. Det dröjer innan jag och Henke – som också sätter nytt saftigt pb med 2.46 – får tag på honom. 2.27.05!

/Christoffer Hiding

Ösmark förklarar begreppet ”Lex Malmberg”, om att inte springa på gatsten.